This is a very short book, but as someone who loves Queen Christina, I found it totally enjoyable. As the title makes clear, it's simply a series of "maxims" -- short reminders to herself and statements of belief -- but together they portray a woman who takes her sovereignty, her faith, her duty, and the pursuit of excellence with great seriousness.

Christina has often been portrayed as flighty and/or a deeply romantic figure. The real queen may have been eccentric and unorthodox in many ways -- but she was also a woman of serious intellectual and religious thought. ( )

Personer kapabla till att såväl styra som skriva är sällsynta, speciellt i svensk historia: utöver Gustav III:s teatraliska arbeten (som fick versifieras av andra), så är det egentligen bara medlemmar i vasaätten som gjort sig kända för förmåga i den vägen, och då vanligen i form av mer eller mindre koleriska brev. Det finns dock ett verk med huvudsakligen litterärt värde, den abdikerade drottning Kristinas Maximer, nu utgivna av Svenska akademien i översättning av Horace Engdahl.

Ur ett textkritiskt perspektiv är detta ett vanskligt arbete: Kristina tycks ha gjort flera försök att redigera samman sina tankar i denna vid tiden nya form av korta, spetsiga formuleringar, utan att någonsin komma hela vägen. De har sammanfogats under två rubriker, På lediga stunder och Tankarna, där de senare vanligen är längre och det finns betydande överlapp. Något sammanhängande tankesystem är det inte, även om man ändå kan få fram konturer av hur Kristina tänkte: centrala begrepp var förtjänst och framgång, bildning och ära (även om samtliga av dessa begrepp är betydligt mångtydigare i den ursprungliga franskan än vad de är i dagens svenska). Hon sysselsätter sig alltså mycket med det yttre skenet och den ibland obemärkta förmågan och dygden.

Ett något mindre konventionellt behandlat ämne är dock hennes tankar om härskandet. Förutom hennes kända aversion mot kvinnliga regenter och hennes sällan särskilt överraskande tankar om rådgivare, gunstlingar och belöningar (vilket material finns inte här för den äldre tidens moraliskt-nationalistiskt anlagda skola att ösa ur i väntan på rikshushållaren Karl XI) så tycks hon här komma närmast att tala i eget ärende när hon menar att de stora andarna förvisso kan kritiseras, men att man i slutändan likafullt måste känna beundran inför härskare som Alexander den store och Julius Caesar: några mord och överdrifter bör man inte ta så allvarligt på.

Det är snabb, rakt läsning. Ibland kommer någon tanke man får stanna upp och tänka efter, ofta nickar man med. Språket är klart; den litterära kvaliteten i översättningen går inte att anmärka på (hur väl den återger innehållet får experter avgöra). Engdahl försöker ibland i förordet provocera genom att inta reaktionära hållningar, men är man intresserad av tiden eller Kristina så kan man strunta i detta och nöja sig med översättningen och de kommentarer som riktar in sig på själva texten. ( )