Ben Jonson (1572–1637)

Bland alla kompetenta dramatiker i London runt år 1600 var Ben Jonson otvivelaktigt nummer två – speciellt som Christopher Marlowe dött 1593. Jonsons liv var knappast mindre dramatiskt än Marlowes, med flera fängelsevistelser och misstanke om att han deltog i Guy Fawkes krutkonspiration. Han var lärd och hade god hand med såväl komedier som maskspel, men hans romerska dramer floppade. I likhet med andra ur den flyhänta skara som till både lyses upp av och står i skuggan bakom Shakespeare har några av hans mest uthålliga verk samlats i en volym av Oxford world's classics.

Först ut är den mörka satiren Volpone, or the fox: en mörk historia från Venedig om hur girigheten korrumperar. Det finns ett tunt lager fabel ovanpå: de drivande är räven Volpone och hans tjänare Mosca (flugan), de som korrumperas är den gamle Corbaccio, köpmannen Corvino (båda korpar), advokaten Voltore (gamen), samt fru Would-Be, en engelska vars pratsamme, lite korkade man sir Would-Be drivs med i en sidohandling. Volpone är en åldrande, ganska elak skojare som låtsas vara sjuk så att de övriga ger honom gåvor i hopp om att han skall testamentera sin kvarlåtenskap till dem. Corbaccio planerar göra sin son Bonario arvlös för att på så sätt få Volpones gunst, den tidigare våldsamt svartsjuke Corvino vill förmå sin dygdiga hustru Celia att ge sig till Volpone, och Voltore vränger lagen när allt verkar uppdagas.

Till slut slingrar sig dock även räven en gång för mycket och trillar i fällan: även om han förstår lura andra ser han inte sig själv fångas av sin egen grymhet och vilja att retas. Ett tema som i många andra händer hade blivit en platt moralitet, eller kanske rå underhållning om ohejdbara skojare blir istället en effektiv kommentar om att inte gapa över för mycket. För även om straff till slut delas ut, så är Celias dygd och Bonarios ärlighet egentligen inte dem till något som helst skydd, och det kunde nästan lika gärna varit de som slutat pjäsen i bojor.

Epicene är en komedi med ett mycket blekt lyckligt slut: istället för giftermål är det åstundade en annulering av ett äktenskap. Äktenskapet som skall lösas upp är titelkaraktärens med herr Morose, en man som är i besittning av en god förmögenhet och en stor aversion mot oljud. Hans nevö Dauphine Eugenie ser fram emot arvet, men Morose vill hellre försöka hindra det genom att hitta en kvinna som kan hålla mun och förse honom med en ättling (ett något udda val för någon som önskar lugn och ro, men nåja). Den Morose fäster sig vid är Epicene, föga anande att hon är i maskopi med Dauphine och inte alls kommer visa sig vara så stilla och timid som önskat.

För att göra saker mer roliga på vägen mot upplösningen förekommer även ett par uppblåsta riddare, tre löjliga preciöser, en toffelhjälte, förvecklingar, latinsksprutande barberare och en ständigt rått skrattande trio bestående av Dauphine samt dennes vänner Clerimont och Truewit, som är de som ständigt rör kring i grytan och har roligt åt hur fåniga de andra är. Enda anledningen till att man inte tröttnar på dem är att farsen håller god fart och att de faktiskt nöjer sig med privat förnedring, inte publik. Förutom att retas med övriga är de ute efter att störa Morose ro, och lyckas ganska väl med det.

Slutet är överraskande, men sista akten är så fylld av juristlatin att man nästan storknar innan man hinner dit.

I The Alchemist är det tre skojare som försöker lura av diverse folk deras pengar genom att utge sig för att kunna berika dem genom alkemi, besvärjelser, astrologi och liknande: ett geschäft som enbart lätt behövt förändras för att kunna fortsätta fram till idag. Skojarna i fråga är Face, som egentligen borde vara husvakt men som nu låter de båda andra husera medan han själv är den som främst lurar in nya kunder, Subtle, som är den som spelar alkemist, och Doll, som tar sig an de kvinnoroller som kan behövas, såsom älvadrottning.

De flesta av deras kunder är bara lättlurade, som tobaksmånglaren som vill använda magi för att locka kunder eller den unge man som vill lära sig gräla och bli duellant, vissa är mer i en gråzon som spelaren som vill ha bättre tur och riddaren som vill tjäna grova pengar och kunna leva ut sina sybaritiska drömmar, men puritanerna framstår som grovt omoraliska: de kombinerar fromlande skrupler i småsaker som att undvika hedniska namn på månader och ordet mässa med villighet att begå falskmyntning för att ha pengar att starta krig med.

Till skillnad från tidigare pjäser finns här i alla fall något av en moral: de olika offren får inte tillbaka något, och även om skojarna inte vinner mycket, så kunde saker ändå gått värre för dem. De skratt de lockar fram på vägen över människors dårskap gör att man förlåter dem mycket. Om nu bara skojare i verkliga livet kunde vara lika roande, och inte bara sikta på att utnyttja människor som tror att just de valts ut av en nigeriansk affärsman.

Jonsons sista stora pjäs, Bartholomew Fair, är lite udda i att det som håller samman den och gett den dess namn inte är en person, utan en marknadsdag: denna marknad framställs som en dag då diverse skojare på olika sätt försöker lura av rika dumbommar pengar och ägodelar, få ärbara kvinnor att hoppa i säng med okända män, samt sälja biljetter och förtäring till överpris. Inget är nytt under solen.

Att den störste dumbommen Cokes åtföljs av en förmyndare är kanske inte lika sannolikt idag, och att utmåla puritaner som hycklande frasmakare skulle knappast kännas aktuellt, men det skulle inte krävas så hemskt mycket för att få omvandla det till något som är det. Dryckeslekar som går ut på att motsäga de andra skulle nog också fungera. Det som vore ett problem är snarast den dockteater som dyker upp mot slutet: inte bara är mediet tämligen hopplöst, den parodi på klassiska berättelser som spelas upp skulle knappast förstås. En domare som klär ut sig för att avslöja korruption är kanske inte riktigt lika aktuell, men idén och myten finns kvar, kanske till och med i tillräcklig mån för att som här kunna drivas med.

Det finns inte någon central handling, knappt ens en central moralitet: när allt är över verkar ingen ha egentligen lärt sig mycket, mer än kanske något om att inte döma andra: även när det faktiskt verkar befogat ser Jonson till att ta bort all moralisk auktoritet… (mais)

In 1611 two experienced London playwrights collaborated on a new play dramatizing a real-life contemporary wonder, Mary Frith, known as Moll Cutpurse, "a sometime thief and notorious cross-dresser" (ix). In Feb 2023 at the Blackfriars theater in Staunton VA a group of enthusiastic amateur players offered a staged reading of the rarely performed play, prompting me to revisit it. It's at once clear why it has become popular in recent years, after almost 4 centuries of neglect.

The real-life Frith was charged with theft and a host of notoriously male behaviors - drunkenness, swearing, dueling, swaggering, and cross-dressing. Middleton and Dekker's Moll affects some of those behaviors but is presented sympathetically as an outspoken free-thinker transcending the rigid constraints of her class and gender. Such froward behavior attracts some undesired admirers to this "maddest, fantastical'st girl" (2.1.192) for her "heroic spirit and masculine womanhood" (2.1.336-7), but much of the play rehearses the knee-jerk attacks on one who "strays so from her kind [that] Nature repents she made her" (1.2.214-5). Her non-binary gender presentation is at the heart of her offense: "It is a thing One knows not how to name; . . . 'Tis woman more than man, Man more than woman, and . . . The sun gives her two shadows to one shape" (1.2.129-33). The fact that such attacks come from the play's senex, Sir Alexander Wengrave, who blocks a heterosexual pair of true lovers from wedded bliss, makes clear where the plot's sympathies rest.

The play offers Moll several memorable bits of stage business. Twice in act 3 when in male garb she draws her weapon to engage with and defeat male opponents. Then act 4 finds her placing a viol da gamba between her trousered legs to perform two songs about transgressive wives, and in act 5 she engages in a bout of "canting," a slang duel that ends with yet another song.

Her verbal climax comes earlier, in an articulate attack on a would-be seducer, the poorly endowed Laxton (lacks stone): "Thou'rt one of those That thinks each woman thy fond flexible whore. . . . What durst move you, sir, To think me whorish? . . . "Cause, you'll say, I'm given to sport, I'm often merry, jest? Had mirth no kindred in the world but lust? . . . I scorn to prostitute myself to a man, I that can prostitute a man to me. . . she that has wit and spirit May scorn to live beholding to her body for meat Or for apparel . . . Base is the mind that kneels unto her body . . . My spirit shall be mistress of this house As long as I have time in't" (3.1.72-140).

Though Moll is the play's featured character, her part in the love-plot is relatively small. It is mostly limited to unmasking plotters and dodging entrapment while allying with the young lover Sebastian Wengrave to cozen his father and marry his true love Mary (about whom the roaring girl says "I pitied her for name's sake, that a Moll Should be so crossed in love" (4.1.68-9). Much of the play is taken up with the misadventures of two city gallants, whose attempts to "wap, niggle and fadoodle" (5.1.189-95) with two housewives and bamboozle their husbands are thwarted by the wives themselves (as in Shakespeare's Merry Wives).

In the end, though this city comedy flirts with transgression at every turn, it ends up affirming heterosexual marriage and wifely wiles. Sir Alexander the senex apologizes for his errors and praises Moll as "a good wench" and the foxy housewives as "kind gentlewomen, whose sparkling presence Are glories set in marriage" (5.2.268-9). Perhaps the chief roarer speaks for her sisters as well as herself when she proclaims, "I please myself, and care not else who loves me" (5.1.332).… (mais)