Erik Andersson (1) (1962–)

Ingvar Fransson tycks i livet ha varit en ordnare: typen som rings in när svenskt företag försöker göra något i något östligt land men fastnar i byråkrati och undran om man skall muta någon – men bättre att ringa Ingvar, som förstår vad som felas och hur det kan åtgärdas.

Fast nu är hand död, någonstans i österled, och hans historia berättas genom andra människor som stött på honom. Erik Anderssons Indialänderna formar sig till skärvor av diverse kulturer, från Cottbus till Ulan Bator, och med en del mellanspel om hembygden på Falan och andra delar av Västergötland.

Det är också nästan enbart fråga om minoritetskulturer: sorber, turkiska armenier och greker, tatarer och lezginer. Nästan glömda folk i det stora öst, som Andersson kan berätta saker om som man inte vet om man skall ta på allvar eller inte: om inte boende på vita fläckar så i alla fall i väldigt bleka områden.

Egensinnigt, lärorikt, humanistiskt och humoristiskt. Läsvärt.… (mais)

Jag var inte helt säkert på vad jag skulle hitta i Översättarens anmärkningar: apolegetik för de val som Tolkiennördar lagt många timmar på att nagelfara, visst, men utöver det?

Svaret visade sig vara, bland annat: seminarieverksamhet, två förlorade ringar (varav en som gled av fingret vid bad i en sjö och nu ligger på dybotten och väntar på att en underlig varelse skall finna den), ett barn, sökande efter ett kontor i Alingsås, bokauktioner i Vara, en natt på slott utanför Vara (det är roligt att kunna se igenom beskrivningar av platser man inte får namnet på), noter om hur många tecken som producerats en viss dag, val vid översättningar av stycken som är knepiga men ingen direkt kommer att fundera över.

Och så, naturligtvis, alla dessa namn: hobbitar och deras efternamn, ortnamn, titlar i Gondor, alviska orter, namn på ringen (det går inte att adekvat översätta »The One Ring«) och Gollums språk. Inte allt jag har invändingar mot får förklaring, men en del, och det framgår att de mer radikala Tolkienfans som var inblandade ofta slet sitt hår över att Andersson vägrade följa deras (och ibland Tolkiens) råd.

Likväl, jag har ett förslag ifall någon får för sig att om femtio år översätta det hela igen: Gollum bör helt klart kunna väsa fram sitt smeknamn på ringen vid behov, och som Andersson säger bör namnet också kunna tänkas användas av andra som fångats av den. Varför då inte något i still med »min kostliga«? Inte lika naturligt som originalet, men knappast obrukbart.

Anderssons anteckningar är trevliga att följa, och man ser hur han ibland våndas över sina val, för att vid andra tillfällen dra i strid för dem. Sedan kan man inte annat än tycka att det är en trevlig ironi hur han på slutet uttrycker sin lättnad över att vara färdig, när man vet att han senare skall sätta sig ner med först Hobbiten och senare Odysseus. Ingen ro för de syndiga.… (mais)

En synnerligen ointressant navelskådande "roman" om Västergötlands historia och tradition. Så mycket namedropande vad det gäller ortsnamn och härader och bon så man blir knasig. Inget känns ihophållet och jag kan för mitt liv inte se någon sm har någon som helst glädje av denna skrift, utom möjligen författaren själv när han skrev det.
Det känns tydligt att Andersson har velat förmedla delar av vad hans privata forskning om Västergötland har låtit honom få veta, men inget sätts in i något som helst sammanhang och blir därför ett stort, fritt hängande "jasså?".… (mais)

Skall jag vara ärlig hade jag troligen inte läst denna bok om det inte varit för att den handlat om hembyggden: boken handlar om Ina Ljung, en vikarierande journalist på den fiktiva lokaltidningen (möjligen fel ord; tidningen täcker Västergötland och Dal) Varas Värn. Det Västergötland som hon ser är i mångt och mycket en karikatyr av det verkliga: i boken så tycks västgöten vara smått besatt av historien, utrustad med en karta över landskapet som ritades någon gång under tidig medeltid och sedan knappast ändrat sig (och har den det borde den å det snaraste återställas). Samtidigt är det långt ifrån någon nidbild; det hela är tecknat med en uppskattande penna. Bygdeintresset paras med faktiskt kunskap, och de fantasier av rudbeckianska format som kopplats sammans med landskapets amatörhistoriker skymtar bara förbi som hastigast.

Vid Varas värn får fem av Kiplings sex ärliga tjänare stå tillbaka för den sjätte: var. Reprotrarna har varsitt härad att täcka, och täckas ska det, oavsett om det har hänt något eller inte (oftast inte, i alla fall inget som skulle stå i en vanlig tidning. Ingenting tycks ändras om västgötarna har något att säga till om). På samma sätt är boken inte så mycket en berättelse som en ursäkt för att skildra landskapets innevånare; det västgötaklimax som avslutar berättelsen är således fullt logiskt. Annars tycks det stundom som om det skulle kunna braka iväg ordentligt; Inas artiklar tycks lägga ett jäsande missnöje bland bönderna i dagen, ett missnöje med att ha reducerats till en spannmålsodlande byggd man kör igenom på vägen mellan Stockholm och kontinenten. Ett tag verkar det faktiskt som något är på väg att hända, men det löser också upp sig i intet.

Jag är kanske egentligen helt fel person att recensera denna bok, det brukar inte vara någon bra idé att någon som parodierats (jag bor förvisso inte i egentliga Västergötland längre, men jag är alltså västgöte, med rötterna i den feta myllan, och med intresse av både historia och ortsnamn (Svenskt ortsnamnslexikon ligger högt upp i högen att läsa) så är jag en tämligen god sytes av de egenskaper som får utstå det vänliga gycklet), men jag kan som sagt inte se något elakt spel att hålla god min i här. Detta var en trevlig roman, även om det kanske inte tillhör den typ av litteratur jag normalt läser. Vilket kanske i sig är en sorts rekommendation av den.… (mais)