Hur Catullus kom att tillhöra den grupp latinska poeter som ingick i standardrepertoaren vid latinundervisning är inte helt lätt att bli klok på: borde inte herrarna i skolöverstyrelsen ha reagerat på det stundom väl explicita språket? Visst, tar man bort smädesdikterna finns det fortfarande kvar en hel del gott material om Catullus längtan efter den sensuella Lesbia samt ett tämligen varierat utbud med andra ämnen, som elegin över den vid Troja begravna brodern eller dikten där han beskriver hur trevligt han haft det när han druckit vin och skrivit poesi i sällskap med Licinius (även om de troligen skulle haft invändningar mot den andra halva där han förgås av längtan efter samme Licinius), men ändå? Skall man verkligen utgå från en diktsamling där författaren är så tydlig med sådant som normalt förtiges?

Nåväl, numera har Catullusöversättarna, inklusive Gunnar Harding och Tore Janson, definitivt skuddat av sig prydheten. Just dessa två herrars tolkningar har publicerats under titeln Dikter om kärlek och hat, och nu kan man alltså få läsa precis vad Catullus i dikt 16 ville göra med Aurelius och Furius när de anklagar honom för okyskhet (det är inte det mest logiska av försvar, om man säger så), ett par rader som för övrigt nyligen dök upp i en brittiskt domstol i ett åtal för sexuellt ofredande. Även om man behöver bättre kunskaper om originalet än jag äger för att riktigt kunna avgöra det verkar det vara en lyckad översättning, även om den fräna naturen gör att den troligen kommer åldras snabbt: det enda som åldras snabbare än slang är väl mobiltelefoner (å andra sidan återfinns de runda orden i Stiernhielms dikt för att fira freden 1659 mellan Spanien och Frankrike, så de kan nog bevara chockverkan ett tag till). Oförståeligare är väl då att de valt att bara översätta ett urval; även Homeros kan ju som bekant slumra, men Catullus samlade produktion är inte större än att man väl skall kunna stå ut med även mindre lyckad vers, speciellt som sådant tenderar att slätas ut vid översättningar.

Man skulle förutom fler verser önskat att de förklarande noterna utsträckt sig längre än till bara egennamn: i inledningen ges prov på att författarna mycket väl vet vad olika bilder som numera berövats sin symbolik en gång stod för, och att då förneka läsaren sådana förklaringar verkar svårt att försvara. Som exempel kan tas den korta dikt där Catullus egentligen bara hinner säga sig inte bry sig om huruvida Ceasar är »vit eller svart«, vilket troligen lämnar de flesta moderna läsare undrande över betydelsen, förutom att den troligen inte har mycket att göra med Michael Jacksons sång med liknande ordval (här påstås att det skall tolkas som total okunnighet, fast om det är hudfärg eller annat som åsyftas förklaras inte).

Förutom dikter drypande av förakt eller fyllda av flammande vrede mot rivaler finns här naturligtvis den sortens kärleksdikt som senare poeter efterbildade, om än mer återhållsamt. Förutom den sköna Lesbia riktas de mot både pojkar och flickor i Catullus närhet; men dessa tycks mest ha varit tillfälliga förbindelser. Passionen som Lesbia väckt växer dock, i synnerhet bär hon vänder sig till andra, och trots att han själv knappast är monogam och hon dessutom var gift vid förbindelsens början uppträder han förorättat och anklagar henne för att vara otrogen och lättsinnig.

Catullus dikter är inget för den pryde eller den som ogillar starka känsloyttringar. För övriga torde det vara utmärkt, om än något kortvarig, läsning. ( )