Om Männen från Ness idag nämns i litteraturhistoriska böcker är det troligen av en enda anledning: boken hjälpte troligen att inspirera dess översättare Frans G. Bengtsson till att skriva Röde Orm. En jämförelsen är därför ofrånkomlig, och även om Männen från Ness inte riktigt kan stå ut med den så är det ändå inte ett dåligt verk.

Grundidén tycks ha varit att ta material från diverse islänningasagor och sätta ihop det till en ny berättelse: således finns det en hästhetsning som leder till familjefejd efter Njals saga, en huvudperson vid namn Skallagrim, och nya personer introduceras på formen »Bue hette en man«: på det hela taget är detta, undantaget namnlånen, på det hela sättet en fungerande metod för att få ihop en berättelse, så länge man håller sig till att ta generella scener och idéer och inte transplanterar hela scener: vill man prompt ha med en viss händelse lär den Bengtssonska metoden att låta den stå kvar i sitt ursprungliga sammanhang stå sig bättre i längden.

Historien kretsar kring Thorleif, en av Lodbroks söner, som till skillnad från sina bröder är tillfreds med att sitta på sin gård Ness på Orkney och fundera och låta sina grödor gro; hans hustru Signy, som tidigare tvingats i lag med hans broder Ivar Benlös (som i motsats till hur han beskrivs i sagan här är en stark, ful och inte särskilt klok man) hetsar dock ständigt honom och hans söner till att ta hämnd på Ivar för mordet på hennes förste make. Första delen av boken handlar dock främst om diverse smärre äventyr lånade från olika isländska sagor, främst utförda av de två raskaste av parets söner, Kol och Skallagrim. Dessa ger sig dock till slut mot sin faders råd ut på vikingafärd, och efter en storm driver de ur kurs och måste kämpa för överlevnaden innan de når land – Ivars land…

Största styrkan ligger i stilistiken; svårt att undvika med Bengtsson som översättare, men dialogen är tryfferad med den sorts lakonismer som islänningar tycks ha varit mästare på, och även övriga stillån från sagorna är knappast något som översättaren självsvåldigt infört. Historien i övrigt är, som redan påpekats, rätt derivativ, och ibland en smula illa sammanhållen; mer kunde ha gjorts av vissa idéer, och en del episoder visade sig i längden aningen poänglösa. I det stora hela är det en intressant bok även på egen hand, och även om den inte fullt kan mäta sig med Röde Orm (det är det å andra sidan mycket få böcker som kan) kan den gott läsas på egna meriter. ( )