För den som vill hävda att historien går i cirklar är Sveriges 1300-tal möjligen ett intressant objekt: när man väl var klart med alla lekar och gästabud, dammet hunnit lägga sig och blodet tvättats bort följde nämligen några år under vilka hela det nuvarande Sverige bevisligen lydde under samme monark: kung Magnus Eriksson var både svensk och norsk kung, och förutom dessa länders traditionella territorium hade han också kunnat köpa Halland, Skåne och Blekinge från danske kungens fordringsägare. Sedan tog allt en ände med förskräckelse: digerdöden kom, äldste sonen Erik gjorde uppror och lyckades roffa åt sig större delen av Sverige men visade sig inkapabel att styra det, Valdemar Atterdag erövrade de södra landskapen, Erik dog och Magnus återinsattes, Valdemar erövrade Gotland, Magnus avsattes och ersattes med Albrekt av Mecklenburg och fick fly till sin andre son Håkan, som var kung i Norge. Och som grädde på moset hade han lyckats göra sig till fiende med Heliga Birgitta, vars hätska syn på honom kom att prägla historieskrivningen i många århundraden.

Michael Nordbergs I kung Magnus tid skildrar allt detta och lite till, och det är tämligen uppenbart att han beundrar Magnus: den skenheliga Birgittas för henne politiskt väldigt passande uppenbarelser har han inte mycket för, och han ser i stället med sympati på en kung som verkar ha gjort mycket för att skipa lag och rätt och försökt regera rättvist och måttligt, även om han till slut inte kunde hantera ekonomin och fick allt större problem med sina fordringsägare.

Källäget för 1300-talet är tämligen dåligt: ibland har man tur och kan via krönikor eller bevarade dokument rekonstruera händelseförlopp med viss säkerhet, men lika ofta står man där med ett par fragment och vet varken ut eller in – man är i den irriterande positionen att man vet tillräckligt för att ana vissa konturer och ställa några frågor, men långt ifrån tillräckligt för att ge några som helst svar. Nordberg verkar noggrann med att förklara exakt vad vi faktiskt vet, vad som är spekulationer och vad som utan större ansträngning går att avfärda, och lyckas på det hela taget hålla balansen mellan vad som är lättillgängligt och vad som är mer för fantasterna. Stilen är på det hela taget redig och klar, även om han har en viss tendens att upprepa sig och kanske kunde valt ett smidigare sätt att komma med vissa personliga kommentarer.

I kung Magnus tid är inte en historiebok som bländar en med stilistik eller får en att häpna över vilken möda som lagts ned. Det är däremot en välskriven, nykter och vad det verkar pålitlig skildring av den svenska statens första riktiga storhetstid, skriven av en författare med påtagligt intresse för sitt ämne. Är man intresserad av medeltida svensk historia är det en bok man snarast bör söka upp på närmsta välsorterade antikvariat. ( )