"Blod! Inget tvivel om den saken!"

Jag minns inte mycket av Mästerdetektiven Blomkvist från när jag var liten, det var till stor del en bortprioriterad Astrid Lindgren bok; även om jag gillade Kalles passion för detektivarbete, och älskade Rosornas krig. Så det var intressant att läsa den, både eftersom det var mycket jag inte mindes men också för att det dök upp gamla minnen mitt i ett kapitel ibland, typ "men vad fan, jag HAR läst det här trots allt". ( )

Astrid Lindgrenin romaaniklassikot on nyt julkaistu uusina suomennoksina Kalle Blomkvist -sarjan "70-vuotissynttärien" kunniaksi. Uusien suomennosten ensisijaisena kohderyhmänä lienevät nostalgiamatkalle kaipaavat aikuiset; kääntäjä Kristiina Rikmanin ajanmukainen kieli vain korostaa sitä, miten menneestä maailmasta Kallen ja hänen ystäviensä seikkailut ovat. Ehkä lukukokemukseni olisi ollut nautittavampi, jos olisin lukenut nämä tarinat lapsena, mutta Blomkvist-kirjat eivät kuuluneet oman kunnankirjastoni kokoelmiin :)

Astrid Lindgrens böcker om Kalle Blomkvist är helt klart icke ämnade för barnaögon: i var och en av dem hotas med vapen, i de två senare delarna skjuts och förgiftas folk.

Minst olämplig är helt klart första delen. Vapen förekommer visserligen, men det enda som till slut träffas är ett bildäck. Det är dessutom en vansinnigt rolig historia, där huvudpersonen har läst alltför många detektivromaner (ehuru av god klass), och ser skurkar i var och varannan främling. Extra roligt för den vuxne läsaren är det att det tar så lång tid för honom att förstå att farbror Einar inte bara är skum i fantasin utan även i verkligheten. Fram till dess har han dock betett sig precis som han tror att en privatdetektiv skall bete sig, och spänningen tar efter hand över allt mer; när upplösningen sedan kommer är det inte mycket av humorn kvar. ( )