Den första delen av trilogin Landet utanför skildrar hur kända och mindre kända svenskars liv gestaltade sig under det första krigsåret.

Vi lever fortfarande i en värld som till stora delar ser ut som den gör som en följd av andra världskriget. Det finns fortsatt goda skäl att läsa sig in på den tiden, både förstå varför det blev som det blev, och om den ordning som byggts upp är av värde – för att ta ett uppenbart exempel, så kan man fråga sig om den svenska neutraliteten bara var lyckosam på grund av turliga omständigheter, eller om ett mer kraftfullt försvarsförbund hade kunnat undvika större olyckor? Var den svenska politiken ryggradslös, eller ett försök att rädda vad som räddas kunde inför övermakten?

Lätta frågor att ställa, lätta att vinkla och ge enkla svar på, men svårare att besvara när man gräver djupare. Det gör Henrik Berggren i Landet utanför: Sverige och kriget 1939-1940, som skildrar Sverige under det första krigsåret, september till september. Hans mål tycks inte vara att döma Per Albin Hansson, utan att förstå (en del andra figurer, som militärer och diplomater, får ganska besvärande omdömen, men det gäller främst när de lyckats hänga sig själva genom nazistsympatier, oförståelse för tryckfrihet, eller allmän frigörelse från verkligheten).

Boken skildrar dock inte bara (främst?) politiker, utan även mer vanligt folk: genom återgivande av innehåll i dagböcker och brev får också arbetare, inkallade, journalister och intellektuella komma fram: man får en aning om militärens inställning till de två upplevda fienderna, man ser hur vanligt folk harmas över att inte mer görs utan att veta riktigt vad som kunnat göras (den svenska regeringens resonemang var på gott och ont mindre kända), man ser att de likfullt försöker leva sina liv med barnuppfostran, midsommarfirande, kärleksaffärer. Vissa drömmer om att spela hjältar, andra hoppas bara på att hålla sig från eländet. Någon hejar på Hitler, någon på Stalin, de flesta sympatiserar med Storbritannien och Frankrike men kan inte lite på deras löften, som flera gånger visat sig ha mycket låg lödighet.

Pressklipp, dagböcker, brev, regeringshandlingar, depescher, memoarer: det är ett stort arbete som nedlagts, och bilden som framträder är komplicerad. I efterhand är det alltid lättare att peka på vad som kunde göras, men utifrån den bild som Berggren tecknar av kunskapen om omvärlden och det uppdrag som beslutsfattarna tyckte sig ha är det enklare att förstå och svårare att döma. Två delar till skall det bli, dessa ses fram emot. ( )