På Selambshof, precis utanför det växande Stockholm, växer syskon upp kring förra sekelskiftet. Syskonen Selambs, i Sigfrid Siwertz roman med namn efter dem, kommer alla växa upp till fullblodsegoister, om än var och en på sitt säregna manér: den äldste, Peter, blir en affärsman i fastigheter, grov i sättet men med ständigt öga till hur han skall öka sin lott. Hedvig lyckas halvt sublimera egoismen i vad som liknar fromhet men som egentligen är beröringsskräck. Hon lyckas dock till slut gifta sig rikt, liksom systern Laura som är gladlynt och spirituell, men annars mest yta. Så också Stellan, som går in i det militära, lever dålighetsliv på växlar och en godmodig vän innan även han räddar sig genom ett äktenskap. Minstingen Tord är den enda som materiellt misslyckas, då han mest är intresserad av enstöringsliv och konst. Utan talang för någondera, och en förmåga att stöta bort allt omkring sig, blir han till slut inte ens skenbart lycklig.

En hop förskräckliga människor, således, som alla till en början i någon mån lyckas göra sin egoism till något i alla fall aningen tilldragande eller positivt, men också till slut låter sig själva gå före de få skrupler de haft och allt mer urartar till något inte ens en högerman kunde gillat. De lurar barndomsvänner och äkta hälfter, sviker barn och fattiga, fördärvar och fördärvas.

Inte en helt enkel bok att trivas i, alltså. Peters skumma affärer och Stellans försök att hålla sig flytande skulle möjligen med endast smärre emenderingar kunna göras till underhållning i en lättare skola, och Tords ensitteri är en kondenserad version av Strindbergs I havsbandet, men Siwertz är alltför mycket av moralist för ge läsarna en utväg genom humorn annat än tillfälligtvis. Trevligast är passagerna då personerna ger sig ut på vattnet för att segla, vilket tycks vara författarens sanna element. Han är dock anfäktad av psykologiska böjelser, med en önskan att förklara sina figurer utifrån ganska enkla scheman, vilket i stort sett låter sig göras då han i ganska ringa grad försöker göra dem till något mer än olika manifestationer av kärleken till det egna. Lägg därtill doserande över kvinnlighet, lite antisemitism och rädsla för samhällets olycksbarn, och det hela blir stundom svårsmält. Avslutningen tycks helt syfta till att desarmera kritiken mot rikemansfasoner och istället förfasas över den framväxande arbetarrörelsen, vilket är en heltigenom onödig fläck på en annars intressant om än inte perfekt roman. ( )

Briljant studie i egoism. En av mina absoluta favoritböcker. ( )