Europa, middelalder og nazitid
En tavs skikkelse sidder bænket i en kro og hører på fulde folks dumme bemærkninger om de "magiske" kræfter ved tyvefingre, varmt morderblod og lignende tryllemidler. En bøddel i middelalderen og en bøddel i 1930'ernes Tyskland. Nazisterne underholdes af en negerorkester, der spiller jazz, hvilket er fint, men de må ikke få lov at spise sammen med gæsterne. Der udbryder slagsmål og skyderi og orkesteret tvinges til at spille videre.
Det afsløres at den ene og den anden bøddel er den samme mand og han såmænd har levet endnu mange år før det, for det var også ham, der korsfæstede Kristus. Det er en lidt overtydelig symbolik, men til gengæld godt set af Lagerkvist at nazister er som skabt til at give bødler overarbejde.

Jeg har fornylig læst en lille bog om den historiske person Jesus og en af gåderne er: For hvilke forbrydelse blev Jesus straffet, for korsfæstelse var ikke for hvem som helst. ( )

Per Lagerkvist won the Nobel prize for literature in 1951 primarily on the strength of the novels 'Barabbas' and 'The Dwarf.'

This novella - 'Bøddelen' / 'The Hangman' or 'The Executioner' - was first published in 1933. The Danish translation I read is from 1945. As far as I can make out it has never been translated to English.

The novella is in two halves. The first section takes place in a tavern in Europe sometime during the Middle Ages where a group of drinkers share stories about the dark powers said to be connected with executioners and with the ground on which gallows have been constructed.

The second section takes place in a jazzclub, presumably in Germany in 1933 or just prior to 1933, patronized primarily by supporters of the National Socialists. The drinkers are talking about the necessity of using violence to achieve their political goals. All those who oppose National Socialism must be annihilated in order to ensure the ultimate victory of Nazism.

In both sections, an executioner is silently drinking and listening to the conversations taking place around him. The other guests ascribe him special powers (in the first section) or a special status (in the second).

Lagerkvist shows that it is not the executioners themselves who have chosen to become Lords of Violence, but rather human beings that glorify the use of violence and create a meta-myth about the function of 'The Executioner' in society.

The first section is very well done, as are the final pages of section two where the executioner finally breaks his silence. ( )

När man läst halva Bödeln undrar man fortfarande vart det skall hän: dittills har det hela bara varit en lång diskussion på något medeltida värdshus, där en grupp halvfulla städslade män diskuterar bödlar, eftersom stadens sådan också råkar sitta därinne: mycket skrock om vad man kan göra med de hängdas kvarlevor och bödelshänder, men bödeln själv har varit helt tyst och för läsaren osynlig under det att de övriga gästerna växlat mellan att tycka att bödlarna kanske inte är så farliga och att säga att de är ondskans hantlangare.

Så, scenbyte: dansklubb, tydligen 30-tal. En jazzorkester spelar (»negermusikanter«), vita personer dansar och noterar att Bödeln sitter där bland dem. En går fram och hälsar: »Hell!«. Det blir mer och mer tydligt vad de våldsälskande, rasfixerade, självförhärligande gästerna är.

Och så, ännu ett byte av perspektiv: någon försöker få igång ett samtal med Bödeln, och han ställer sig till slut upp och talar själv, om sin långa tjänst vid människans sida, hur han dödat förbrytare och profeter, folk och upprorsmän. Hur trött han är på det. Hur han efter att ha dödat en galning genom korsfästning sökt upp Gud för att befrias från sin plåga, men inte fått något svar och därför tvingats fortsätta med sin tunga syssla.

Det är egentligen bara det här sista jag har problem med; det känns som att ta en god idé för långt, och blanda in en onödig övernaturlig apparat. Bara jämförelsen mellan den skydda medeltida bödeln och den samtida uppburna hade egentligen varit nog av en poäng. Att ocskå hävda Guds död känns som överarbetning av en annars bra historia. ( )

En onödigt kort bok som handlar om människans kollektiva ansvar för andras illgärningar. Vad har gud att säga till om? Sista biten när bödeln talar är helt klart en femma men helhetsintrycket dras ner av mittendelen som känns osammanhängande. Trotts de få och korta sidorna påstår jag ändå att det står en hel del överflödiga utläggningar i detta verk men jag kanske inte är djup nog att begripa skönheten. ( )