Andra delen i Erik Granströms Krönikan om den femte konfluxen, Slaktare små, är inte en lika god berättelse som den första delen. Detta av flera skäl: främst för att bara en av de många trådar som nystas i får ett vettigt slut, men också för att de olika trådarna bara bitvis vävs ihop med varandra på ett vettigt sätt.

Det finns kanske inte så mycket att göra åt detta: första delen var tvungen att stå någorlunda på egna ben, detta är för de som redan fastnat och skall läsa även nästa två böcker med klimax däri. Men ändå, den klon av den onde trollkarlen Shagul som till slut går åt gör det inte på grund av att de hjältar som skall bekämpa honom är bra på så mycket annat än att avlyssnas, och ett sådant slut känns lite väl futtigt.

Innan dess har man fått se Praanz da Kaelve göra bort sig i politiken, diverse mördarmunkar ägna sig åt omöjliga kroppsliga dåd, en drake grymta över att inte få flyga, och en kvinna stiga ner från idévärlden. Bland annat. Det finns också stora mängder sex, på en nivå som tycks anpassad för de mest flåsiga av tonårspojkar: allt från onödiga liknelser över myter om lyckliga horor till lätt svettigt omtalade akter, allt rätt vämjeligt.

Det finns positiva saker ocskå: så länge man håller sig från bordellkvarteren så är det en intressant värld med en del lysande små blinkningar till den verkliga, det är genuint spännande och Shagul är en intressant skurk. Jag kommer införskaffa och läsa senare delar, men jag hoppas att en del av problemen kommer avta. Ännu mer hoppas jag dock att baksidestextens ord att detta är en av de bästa fantasyromanerna som skrivits på svenska inte skall kunna bestå. ( )