Lena Sundström

Varför jag en gång plockade upp den här boken minns jag inte – den kan ha varit gratis när jag ändå tog en hög med andra pocketböcker, men normalt hör inte böcker om svensk politik till vad jag vill läsa. I vilket fall: det är en nu något åldrar skildring över den förvirrade tid när socialdemokraterna började föra borgerlig politik och monterade ned vad de tidigare byggt upp. Mönstret gick ungefär: Moderaterna lägger motion. Socialdemokraterna säger nej, nej, nej. Socialdemokraterna vinner val. Socialdemokraterna röstar igenom motion i riksdagen (eller bara kuppar igenom den, om de heter Erik Åsbrink). Folk fattar ingenting. (I alla fall är det Sundströms beskrivning.)

Det konstiga är egentligen att det inte blivit mer protester. Det är ändå en hel del som socialdemokraterna ändrat: de har avreglerat finansmarknader och elhandel, monterat ner delar av alkoholpolitiken, infört ett pensionssystem ingen kan bli klok på (men som en del fondhandlare kan tjäna grova pengar på), krängt Teliaaktier och startat kasinon. Och vad har hänt? Folk röstar på moderaterna. De påstår ju också att de är ett arbetarparti, men de får en troligen att känna sig aningen mindre lurade – det är troligen bara vad man förväntar sig av dem, till skillnad från sossarna.

Sundström försöker dock protestera: hon vill ha slippa allt det här: att välja och betala överpris för sin el, en energiminister som lurar på en aktier till överpris, konstiga pensionssystem och Svenska spel i största allmänhet. Och hon är knappast ensam, även om de flesta troligen inte är lika roande. (De där personerna hon inte gillar är förresten ungefär följande: Erik Åsbrink, Kjell-Olof Feldt, Frits Bolkestein, Björn Rosengren, Göran Persson, Erik Åsbrink igen, Ulf Dinkelspiel. Exakt varför varierar, men för de flesta är de för att de låtsas vara socialdemokrater medan de förde borgerlig politik,)… (mais)

Lena Sundström er taget fra Stockholm til det eksotiske Danmark for på antropologisk vis at studerere de forøllede danskeres fremmedretorik. Som svensker (godt nok oprindeligt fra Skåne) går hun fordomsfuldt ind med den opfattelse at danskerne er en flok fordomsfulde islamofobiske ustuerene karikaturtegnere og får ikke andet end bekræftiget sin fordom. Hendes rapportage må være interessant for svenskere at læse. Fra et dansk synspunkt er det dog ikke så meget nyt hun kan bringe til torvs og det føles som om hun ligger to generationer bagud i forhold til den danske debat. Hendes fokus synes udelukkende at være den barske retorik som hun forklarer med en fremmedfrygt. Hun har ikke været interesseret i at undersøge dybere hvordan fremmede oplever deres situation, og hendes højdepunkt er et ærefrygtigt interview med "hallalhippiernes høvding" Tøger Seidenfader.

En sammenligning med Georg Larsen's og Ahmad Ghosien's bemærkelsesværdige dokumentarfilm "En araber kommer til byen" faldt mig ind. Sundström boede på Nørrebro, men det er gået hen over hovedet på hende. Ghosien derimod får, måske gennem sit arabiske sprog, langt bedre sat folk i tale.

Men interessant er det da at få et blik udefra.… (mais)

Vad tusan håller de på med där nere i Tuborgland? Kastar ut folk som gifter sig med utlänningar, bråkar om muslimer, ritar dåliga karikatyrteckningar och är allmänt ogemytliga. Inte alls vad man väntar sig om ett litet snällt nordeuropeiskt land som annars mest förknippas med öl, torra smörgåsar, fläskfarmar och vindsnurror. Istället för, jag vet inte, tillverkande av roliga plastblock som kan sättas samman och vänliga fotbollsfans gör man sig kända som ritare av taffliga hånbilder av Muhammed och en statsminister som vägrar prata med diplomater. Inte OK. Men, skulle detsamma kunna hända här i Sverige? Förvisso är det ingen som riktigt vill ta i Sverigedemokraterna än och göra dem rumsrena, men tendenserna finns där, med förslag om språktest och medborgarkontrakt och annan eftergiftspolitik.

Sådan undran drev i vilket fall Lena Sundström att bosätta i Köpenhamn ett år för att se vad som pågår i Danmark i allmänhet och kring Dansk folkeparti i synnerhet, för att sedan kunna skriva Världens lyckligaste folk: hur kan ett helt land förvandlas så att man istället för smått alkoholiserade goa gubbar istället ser framför sig fradgande xenofober, och detta på bara lite mer än ett decennium? Och är det verkligen så illa? Och fungerar egentligen denna kravpolitik överhuvudtaget som den framställdes?

Det är ett ordentligt fotarbete som gjorts, skall glatt erkännas: reportage från »Danska för invandrare« och danskhetstester varvas med intervjuer, små kåserier som mer handlar om Danmark i allmänhet, besök på flyktingförläggning och en snabbkurs i Dansk folkepartis historia och hur övriga partiers obeslutsamhet och virrighet, samt den totala bristen på skamkänslor hos i synnerhet Pia Skjærsgaard: Dansk folkeparti skäms inte för att de vill göra det svårt för invandrare, men försöker ge ett sken av åtminstone minimal anständighet (»vi är inte fundamentalister, vi äter pizza«, typ), och när övriga partier inte verkar kunna bestämma sig för om de också skall kritisera invändning eller inte (en fråga alla, alla tycks brottas med) så tar Dansk folkeparti poäng då de åtminstone är konsekventa.

För övrigt kan meddelas: nej, språktester och medborgarskapsprov fungerar inte. Antingen blir de för lätta, eller också blir de så svåra att inte ens infödda, allmänbildade personer klarar av dem (fast de behöver ju å andra sidan inte ta dem…). Det är också oklart om frågor om när reformationen inträffade i Danmark verkligen kan avgöra om någon är sant dansk eller ej. Och sådant är bara det mest flagranta: det finns även stycken om 24-årsregeln, som att en utlänning som är under 24 år och gifter sig med en dansk inte kan få uppehållstillstånd (det finns även en del andra krav, men det är åldersgränsen som gett regeln dess namn), vilket verkar så bisarrt att man först tvekar om det kan vara sant (det kan det).

Skall man destillera det hela till någon slags »råd till svenska politiker som vill hålla SD borta« så är det enklaste nog: hymla inte. Det är ingen idé att försöka vara mer katolsk än påven själv; de som vinner på de är SD som får legitimitet. Det andra är: låt inte dem sätta agendan. Prata hellre välfärd med socialdemokrater, eller regeringsduglighet med alliansen, än integrationsproblematik med endera: det är vad man pratar om, inte vem man gör det med, som är det viktigaste.

Världens lyckligaste folk skrevs innan det svenska valet 2010, som en varning för vad som skulle kunna hända om SD fick makt och tillfälle att styra agendan. Den framtiden har ryckt lite närmare; det är bara att hoppas att det inte blir värre än det redan är, ty exemplen förskräcker.… (mais)

En rätt omskakande bok, som på ett extremt lättillgängligt sätt visar hur ett tämligen extremt enfrågeparti kan kantra ett helt politiskt landskap på bara ett tiotal år. Emellanåt är det kanske väl lättillgängligt. Här finns nämligen tendenser till det tendentiösa och patentförklaringar - enda smolket i bägaren i en bok vars hela agenda handlar om att inte göra saker och ting som är ganska komplexa svartvitare än vad dom är. Någon gång tycker jag kanske också att det extremt personliga tilltalet, där Sundströms egen upplevelse av Danmark är narrativets röda tråd, tynger ner och grötar till snarare än att lätta upp.

Men det är radanmärkningar. Det här är en handfast väckarklocka till bok. Åtminstone jag hade inte koll på vidden av Danmarks beryktade äktenskapslagar, att medborgarskapstestet i flera omgångar har gjorts svårare för att för många har klarat det, att Danmark ställer horribla krav på "integrationspotential" hos sina kvotflyktingar eller att även representanter för andra politiska partier än Dansk Folkeparti numera offentligt uttalar saker som "Det är klart att vi helst ser att danskar gifter sig med danskar".

I Sverige kan det här bli året då vi får in Sverigedemokraterna i Riksdagen. Med den här boken i bakhuvudet kommer jag att följa valrörelsen mycket noga.… (mais)