Åke Persson (1) (1962–)

Egentligen vore "Män som dött" en vettigare titel. Nog för att det förekommer ett par kvinnor också, men fokus ligger faktiskt inte så mycket på vad de sagt utan på vad de gjort och hur de gjort, i alla fall i de längre kapitlen.

Att det krävs en längre utläggning om Caesars sista ord (var det månne »Et tu, Brute?«, »Kai sy, teknon?«, eller något annat?) förvånar knappast någon, men även för nästan alla andra som tas upp här finns starka skäl att ifrågasätta de sista ord de tillskrivits (ironiskt nog dock inte för Jeanne d'Arc, där det istället finns nog skäl att vara skeptisk mot en hel del andra inslag i hennes berättelse). Detta är också bokens främsta styrka, att man får en viss genomgång i källkritik. Det är också en någorlunda välskriven (man ser snart att de länge styckena alla byggts upp enligt samma mall med hopp mellan dödsdag och tidigare karriär) redogörelse för olika mer eller mindre kända personers liv.

Den främsta svagheten ligger väl i snarast i urval: när man väl kommit till efterordet (som för övrigt dras med det något udda problemet att det borde varit ett förord; vanligen ser man det omvända) så undrar man varför inga av de stora mästarna på området sista ord, islänningarna, inte tillåtit visa sig, när de plötsligt svischar förbi (den som vill invända att personerna i sagorna är litterära snarare än verkliga hänvisas bestämt till Tormod Kolbrunaskald). Ej heller har ett sådant utmärkt sista ord som kejsar Neros »Vilken konstnär förlorar inte världen i mig« tagit med, till skillnad från de flesta andra är det ganska roligt i sig.

Nåja, är man bara ute efter en lättsam historiebok så finns det nog betydligt sämre val än denna. Handlaget med källmaterialet tycks onekligen vara bättre än det hos många konkurrenter.… (mais)

Först bör väl påpekas att titeln är rätt missvisande: det är inte 101 myter som gås igenom, alla är inte historiska, och någon tycks inte riktigt förtjäna epitetet »myt«. Om man bortser från dessa olycksfall i arbetet är det dock ungefär en sådan bok som kan förväntas av namnet: inte speciellt tung, sällan speciellt överraskande för någon som är mer intresserad av ämnet, och på det hela taget rätt oförarglig.

Om vi går igenom felen i titeln ett för ett får vi också en ganska god bild av innehållet. Först ut alltså 101: detta är väl lågt tilltaget. Det finns förvisso 101 uppslags som var och en skall motsvara en myt, men det händer tämligen ofta att mer än en myt avverkas, vilket gör att åtminstone denne avvikelse från sanningen lätt kan förlåtas.

Näst ut: historisk. Detta gäller förvisso majoriteten av myterna, men i några fall är det snarare litteraturvetenskap (hur Sherlock Holmes tilltalar Dr. Watson, Frankensteins monsters namn) eller geografi (kinesiska murens synlighet från månen). Vanligen är det dock saker som Einsteins betyg, jordens platthet under medeltiden, eller drottning Viktorias råd till unga damer om vad de skulle göra när deras makar krävde sitt; saker som man tämligen ofta kan träffa på i listor över myter, historiska eller ej, även om det ibland kommer även lite mer ovanliga myter: att Finska kriget skall ha varit Sveriges sista, eller att Colosseum fick sitt namn efter sin storlek.

Sist då: »myt«. Här är den rimliga betydelsen vad som i Mythbusters skulle kallas en bekräftad myt: något som bevisligen inte stämmer. Här sliras det lite på målet ibland, som när frågan om Karl XII förde kåldolmarna till Sverige (vilket det enligt vad som presenteras möjligen kan sägas vara någorlunda riktigt), eller att drinken Bloody Mary fått namn efter Elisabet I:s syster (inget presenteras som visar att den katolska drottningens öknamn inte kan ha funnits åtminstone flytande någonstans i bakhuvudet på den som gav drinken sitt namn), eller att Columbus upptäckte Amerika (att säga att han inte gjorde det bygger på rätt småaktigt ordvrängeri, inte på att han antingen kände till (eller borde känt till) stället redan innan, eller att inte kom dit).Någon gång blir det också lite märkligt, som när det skall visas att Jesus möjligen inte avrättades på ett korsformat kors, utan möjligen på ett T-format – vilket för en historiker knappast är det största problemet med den berättelsen.

På det hela taget är dock 101 historiska myter rätt trevlig läsning för den som är ute efter något lättsamt men ändå någorlunda vederhäftigt, även om man önskar att källor presenterats.… (mais)