Sven-Bertil Jansson (1935–2014)

Engelbrekt Engelbrektsson är väl det närmaste en mytisk person av stort format den svenska historien kommer: det finns förvisso en massa sagokungar och annat löst folk som är långt mindre historiskt förankrade, men få om någon av dem har nått riktigt samma lyskraft, och ehuru Nils Dacke kanske skulle kunnat bli något däråt har bilden av Gustav Vasa som en legitim monark, för att inte tala om auran av landsfader, gjort honom omöjlig. Även Engelbrekts gloria har dock mattats när konjunkturerna för högljudd, i alla fall delvis demokratiskt färgad, nationalism har lagt sig; när man inte kan betrakta honom som varken instiftare av fyrståndsriksdagen eller danskhatare återstår inte mycket.

Likväl kan månne Engelbrektskrönikan, nedtecknad och troligen även ursprungligen komponerad av Johan Fredebern, rikets skrivare under några år på fjortonhundratalet, vara av visst intresse. För den hugade läsaren har den likt Erikskrönikan redigerats, kommenterats och utgetts av Sven-Bertil Jansson; redigeringen består dels i försök att skrapa bort de ändringar som gjordes när den skulle infogas i den senare Karlskrönikan, dels i tämligen omfattande ortografiska ingrepp.

I grunden är det samma berättelse man kan inhämta i vilken historiebok om tiden som helst: man får en sketchartad bild av Kalmarunionens tillkomst, varefter kung Erik av Pommerns missgrepp presenteras innan bergslagsmännen får nog av en viss fogde vid namn Jösse Eriksson och gör uppror ledda av lågadelsmannen Engelbrekt; striderna går dem väl i händer, och snart måste även riksrådet under viss (möjligen spelad) motvilja ansluta sig. Fästen intas och bränns, fogdar avsätts, och snart måste kung Erik förhandla. Skatterna sänks, Erik lovar stödja sig på inhemska män, men sviker snabbt sina löften och ett andra uppror bryter ut. Under detta överfalls Engelbrekt när han är på väg mot Stockholm av en man han tidigare varit i fejd med och mördas brutalt. Han begravs i Örebro, varmed krönikan slutar.

Versen är knyttel, med parvis rimning och i övrigt inga alltför betungande krav på författaren; att kalla det vackert är att gå till överdrift, men nog åstadkoms i alla fall vissa effekter, som den ständigt varierade förklaringen att det inte var så smart av någon fogde att inte ge sig när Engelbrekt kommer med sin här. Andra små intressanta stycken är hur Gud ständigt tycks hjälpa svenskarna med påpassliga oväder som sänker kung Eriks skepp, och vid ett tillfälle får en stursk borgmästare att plötsligt bryta benet och sedan dö ett par dagar efter att han trotsat Engelbrekt, som efter sin död faktiskt kom att dyrkas som helig. En jämförelse med Erikskrönikan är dock förödande: det finns inte samma känsla av höviskt stormansliv och inte samma dramatiska passager, med något litet undantag.

Ärligt talat finns det inte mycket anledning att läsa Engelbrektskrönikan som nöjesläsning; det mest intressanta tycks faktiskt vara de ändringar som kung Karl Knutsson (Bonde) lät göra några decennier senare för att ställa sig själv i bättre dager. Engelbrekt kan man faktiskt lika gärna läsa om hos någon samtida författare, och bespara sig den förvisso inte oöverstigliga tröskeln till senmedeltidens svenska.… (mais)

Få svenska kungar torde ha yttrat så bevingade ord som Birger Magnusson, den där natten till den 11 december 1317:

Minnes ider nakot aff Hatuna leek?
Fulgörla minnes han mik!
Thenne er ey bätre än hin!
I wardhin nu fölgia mik om sin.

Vilket alltså på modern svenska skulle lyda ungefär »Minns ni något av Håtunaleken? Jag minns den mycket väl! Denna är inte bättre! Den här gången måste ni följa mig«. Eller… sa han det? Repliken har bara gått till historien via Erikskrönikan (den här recenserade varianten är försedd den med något modernare ortografi samt kommentarer), ett verk så uppenbart partiskt för de vars minne han ifrågasatte, hertigarna Erik och Valdemar, och så uppenbart osannolikt i andra avseenden att varningsklockor borde ringt hos även äldre tiders historiker (för inte kunde de väl tro att man på medeltiden var så ädeltosig att man inte tyckte det var värt att bekymra sina överbefälhavare om största delen av besättningen på en viss borg låg halvdöd i skörbjugg och man hade ryska styrkor strykande utanför porten?). Ändå har den med förtjusning citerats, på samma sätt som till exempel Livius när det gäller det äldre romerska riket: det finns helt enkelt inte mycket annat material att ta till, och framställningen lite för bra för att man inte skall utnyttja den, vilka tvivel man än må ha om dess återgivande av verkligheten.

Erikskrönikan börjar dock sisådär nittio år före den där decembernatten, med kung Erik Eriksson (efter Erikskrönikans kommentarer känd som »Erik läspe och halte«), Birger jarls korståg, Valdemar Birgerssons kungaval, brodern Magnus uppror mot denne, innan den kommer till dess egentliga fokus: den andra stora brödrastriden bland Birger jarls ättlingar. Förutom Nyköpings gästabud och Håtunaleken hinns det med en hel del strider, tornerspel, fester och annat liknande. Förutom att förhärliga hertig Erik tycks krönikan försöka ge en bild av hur idealriddare skulle bete sig: höviska, ridderliga mot (självklart besegrade) fiender, givmilda. Dess tendens och tidsmässiga avgränsning har gjort den lätt att datera till hovet kring den unge Magnus Eriksson, som efter sin faders död utsågs till kung av dennes anhängare som lyckades fördriva Birger. Därutöver vet man inget om vem som författat den.

Så, vad finns det att säga om den som läsning, i den form som Jansson gett den? Det är inte ett enkelt projekt; 1300-talssvenskan är tack och lov svårare att skriva än att läsa, och den varsamma redigeringen torde vara välbehövlig utan att ha förändrat intrycket alltför mycket, men det är ändå långt ifrån lätt: en hel del av den tidens ordförråd finns i dagens svenska antingen inte bevarats eller också i förändrad betydelse, och tillsammans med att en hel del av vad som skildras kanske är mindre känt gör det stundom svårt att hänga med. Vad exakt som krönikan menar hände under de olika slagen är alltså för mig något oklart. Kommentarerna i slutet är dock till stor hjälp, och det finns förvisso ordförklaringar längst ner på sidorna, men oftast endast första gången ett ord dyker upp. Jag hade velat se att varje ord förklarats ett par gånger, eller att ett appendix med en kortfattad ordlista bifogats.

Om man väl lyckas dechiffrera texten bjuds man dock på en hel del intressanta stycken. Knittelversen löper väl tämligen väl, även om det förekommer nödrim, och någon gång når man till riktigt luftiga höjder, som när anhängarna till de nyss avlidna hertigarna svarar på kungamännens propåer (»Dräpa till arff« skall betyda ›dräpa så att han får ärva‹, vilket i alla fall inte gör det klara för mig):

The swarado: "Son warder gerna faders like.
Hertug Eriks son han liffwer än,
han er war herra, vi är hans men.
Wi wiliom honom tiäna, thet er war tarff.
Thet ma engin dräpa till arff."

Bättre låter sig knappast lojaliteten till en liten pojke uttryckas.… (mais)