Jonas Ellerström

Som påpekas ett par gånger häri är Stagnelius en poet med tonårstycke. Förvisso även en poet nästan helt utan motstycke på svenska vad gäller det rent tekniska, en poet som kan kasta sig ut i fantastisk religiös spekulation, och en poet som kan kräva många genomläsningar för att fånga de parallella spår han arbetar med (ett av styckena visar hur radikalt en dikt kan omtolkas om man utgår från att ett kommatecken inte är ursprungligt utan ditsatt av utgivaren, Lorenzo Hammarsköld, vad det verkar den ende samtide som förstod uppskatta honom), men också en poet som hela tiden lägger sig nära det banala, som verkligen kände att ingen uppskattade honom, och en med ett gott öga för det teatraliska.

Boken är uppbyggd så att femton olika poeter eller litteraturvetare fått välja var sin dikt och sedan skriva om den; resultatet blir naturligtvis spretigt och ibland motsägelsefullt, någon gång kanske för inriktat på en viss aspekt (jag ser vad du försöker göra, Ellerström, men det fungerar inte riktigt att prata om Stagnelius genom att återge delar av Ekelöfs biografi). Ibland hamnar fokus på tekniska aspekter, på Stagnelius bildspråk, på hur revisioner kan ha försämrat en text eller hur han kan missleda en. Enda gången jag egentligen undrar om författaren har full kontroll över sin text (förutom då Ellerström) är Carina Nynäs, som försöker jämföra Stagnelius med Kirkegaard och berätta hur de tillsammans kan städa bort rationalitetsteologi – det blir mer allmän essä än essä om de texter som valts.

Nåväl, samlingen i sin helhet är mycket förtjänstfull, och man kan glädjas åt att efter att den utkommit även Svenska Akademien gjort en fin gärning och gett ut en modern utgåva av Stagnelius samlade verk.… (mais)

Detta är en samling schackrelaterade texter av eller om Frans G. Bengtsson. Det finns en översikt över hans schackspelande (på amatörnivå när han skenbarligen låg vid Lund för att studera) och senare under åren i Gullspång då hans författande satt honom på säker ekonomisk fot, samt hur detta inverkat på hans författarskap, hans essä »Schackspelare« med lite analys kring denna, samt ett par mer specialiserade texter om schack som aldrig tagits med i någon av de samlingar som publicerats, ett par av väntexterna från "Frans G. Bengtsson – en minnesbok", ett brev av hans penna samt till slut en analys av Bengtssons partier.

Undantaget detta sista krävs egentligen inget större intresse av spelet för att det skall gå att följa texterna, även om jargongen får mer klang av ordmagi (möjligen en inte oväsentlig del av Bengtsson förtjusning i spelet). Vissa av de andra texterna kräver väl att man klarar av schacknotation (vilket inte är helt omöjligt), men även denne läsare kunde förstå poängerna.

För att verkligen få ut något av detta krävs väl främst intresse för författaren; eventuellt schackintresse underlättar, men saknas det kan det kompenseras.… (mais)