Tidigare, innan det uppsluppna utkastet till Sanditon riktigt uppmärksammats, sågs Jane Austens Persuasion som ett slags avsked till litteraturen av en dödsmärkt författare. Detta med viss rätt: den är inte lika uppsluppen som tidigare verk, satiren är något mörkare, och tematiken med den förlorade kärleken som återvänder kan knappast kallad ämnad för en speciellt uppsluppen stämning.

Huvudperson är Anne Elliot, dotter till den självupptagne, fåfänge baroneten Walter Elliot, och den ende i hennes familj med vett i kroppen. Hon är något unikt bland Austens hjältinnor i det att hon har en historia: när boken börjar är hon 28 år gammal, moderslös och med en kvävd kärleksaffär bakom sig, en romans med den unge flottofficeren Frederick Wentworth som ogillades av både hennes familj och hennes äldre vän Lady Russell och som därför slogs upp. Som 28-årig ungmö, och med en äldre, vackrare, men ohyggligt självupptagen och ogin äldre syster som är deras faders favorit finns inte mycket att hoppas på, mer än möjligen en kontakt genom den yngre systern Mary som lyckats få tag på en hygglig karl trots att hon själv är hypokondrisk och självcentrerad, om dock inte lika»osysterlig« som den äldre Elizabeth.

När boken börjar har sir Walter insett att han levt över sina tillgångar, och han bestämmer sig för att hyra ut stamsätet och flytta till Bath. Hyresgästen visar sig vara kapten Wentworths bror, och som Anne för tillfället bor hos Mary för att hjälpa henne kan inte de två före detta älskande undgå att mötas.

Som sagt är satiren mer argsint än tidigare: Annes familj framställs som små monster allesammans, utan den åtminstone delvis försonande humor som Austen tecknat andra oduglingar med. Dessutom kontrasteras klart den självupptagna, högfärdiga lågadeln – främst Annes familj och släkt samt Lady Russel– mot den kamratskap och vänlighet som övriga familjer visar upp: förutom den besuttna men obetitlade familj Mary gift in sig i de flottans män som Wentworth omger sig med. Här går dessutom hjältinnans rivaler i stort sett fria från uttryckligt klander: de är förvisso inte lika sofistikerade eller inkännande som Anne, men de är heller inga dåliga eller ovänliga personer och utrustas båda innan berättelsen är över med passande giften.

Bokens stora svaghet, förutom att upplösningen startar tidigare än vad som är nödvändigt och önskvärt, är väl snarast att de båda älskande förblir en aning konturlösa: de beskrivs som allmänt förträffliga och stadiga men verkar utöver detta inte ha speciellt mycket personlighet. Detta innebär inte något större hinder för njutning – Austens prosa är i sig nog för att få mig att brista ut i spontan högläsning –, men bidrar till att jag inte är riktigt lika nöjd med denna som andra av Austens böcker. ( )

my new favorite austen novel! ( )

Anne Elliot's love for naval officer Frederick Wentworth continues long after Lady Russell persuades Anne to break off the match. ( )

I listened to the unabridged audiobook read by Greta Sacchi. It was wonderful! The reading was fanastic, with the characters easily identifiable, and at times ludicrously funny. This was my first audiobook and on the shape of this it won't be my last! ( )

Austen's final novel is beautifully written and has a quieter tone than her earlier works. The imagery is gorgeous, and the themes are darker (aging, death). ( )